Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cylinder. Och likväl var det inte riktigt den gamle
mästerman, än mindre Toras brudgum. Något hade ryggen krökts,
något hade huvudet sänkts, blicken var icke lika stålhård
som förr. Lugnt och utan åthävor steg han fram till prosten
och mutter, tog av sig hatten. Prosten ryggade tillbaka en
smula, förbryllad, men anlade genast sin högvördigaste min
och frågade, vad Eneman tänkte på, som lät honom vänta.
Eneman lyfte nu huvudet och såg över prostens skuldra bort
mot kyrkporten. Och vad han där såg fängslade fullständigt
hans blick. Emellertid svarade han:
- Åh, jag kommer väl tids nog. Svaret och det besynnerliga,
på en gång bittra och triumferande leende, som nu lyste
över brudgummens ansikte, gjorde prosten än mera
förbryllad och förargad. Han frågade, vad Eneman menade med att
komma till vigseln klädd som en slusk. Utan att taga blicken
från kyrkporten svarade Eneman:
- Åh, jag är väl fin nog.
Prosten och mutter och hela kyrkfolket stirrade på
Eneman; Eneman stirrade på kyrkporten. Slutligen gav vördig
prosten lösen, sägande:
- Karln är inte klok!
- Nej, han är inte klok, instämde mutter.
- Mästerman är inte klok, bekräftade menigheten. Då tog
Samuel Eneman vördig prosten mellan sina händer, vände
honom helt om, och pekade över hans axel upp mot kyrkan.
Och så snart prosten vände sig, vände hela menigheten.
Tablå!
Mitt i kyrkporten, glömska av allt och alla, stodo Knut och
Tora, hand i hand och med så tydlig lust att komma mun vid
mun att den icke behövde bekräftas av gärningen. Icke heller
fingo de tid: ty nu började alla gummor voja sig, alla gubbar
skratta och alla unga sjömän hurra och vifta med mössorna.
Mutter och prosten ville rusa bort till de båda brottslingarna,
men Samuel Eneman höll dem tillbaka. Han sade:
- Åh, visst är jag väl klok, prosten. Jag är så klok, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
