Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och vänd till dem alla säger farmor: Lämna mig allena med
Ruggiero. Då tar farfar stöd mot änkans axel och följd av
Luigi och Carmela lämna de stenröset. Farmor åter försvinner
i den dunklaste delen av röset där öppningen till en grotta
gapar svart. Ruggiero är ensam. Han har tagit fram
medaljongen, betraktar den, sluter den i handen, betraktar den åter,
kysser den. Hans blick är skygg, flackande. Än kan han ej till
fullo fatta vad som hänt och vad som väntar. Nu kommer
farmor ur mörkret. Hon bär i handen en dubbelbössa, hon
ställer den på kolven mellan sig och sonsonen och hon lägger
hans hand kring bösspipan, hon säger: Se här din fars bössa.
Här har den varit gömd alltsen den sist användes. Men jag
har själv smort och provat den vart år. Den klickar icke.
Som om vapnet, dödsbringaren, äntligen gjort klart för
honom vad värv han ålagts, bryter han samman och sjunker
på knä framför gumman, trycker hennes kjortel mot sitt
ansikte. Farmor lägger handen på hans huvud, säger:
- Ruggiero, son, de store förtrycka oss. Därför måste en
offra sig för alla. Nu som då.
Hon skjuter hans huvud tillbaka, ser honom in i ögonen,
fortsätter: Sonen får ej vara sämre än fadern - ej heller
driste han tro sig bättre...
De väldiga, rostiga gamla grindarna till slottsparken skjutas
upp av tvenne tjänare. Hans nåd rider ut. Han åtföljes endast
av sin son, Fabricio. Det är ett vågstycke, säga de båda
tjänarna sinsemellan, skaka betänksamt sina huvuden i det de
åter stänga grindarna bakom de bortridande. Säkert är det ett
vågstycke och kanske just därför i hertigens smak. Han är en
kraftig väl bibehållen man, något över medelåldern, hård,
högdragen, butter, vid ett tillfälle med en glimt av besk ironi.
De rida genom småskog mellan förkrympta ekar och
allehanda buskar. Till höger om vägen stiger marken upp mot
berget. Långt ha de icke ridit förrän hertigen tycker sig märka
någonting misstänkt i buskskogen. Ryttarna hålla inne, speja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
