Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varsna det grå kräldjuret men menighetens blickar följa honom
med stadigt stegrat intresse. Även priorn ser honom och
småler illvilligt och triumferande. Monsignore upptäcker honom
och följer hans krälande med förvåning och en viss vämjelse.
Har Ruggiero upptäckt honom? Kanske - men hans blick
går rakt fram och hans uttryck förblir oförändrat. Den
prelatensiska vältaligheten har nått sin höjdpunkt och don Giovanni
lyfter bjudande sin hand för att understryka konklusioner -
då han plötsligt varsnar kräldjuret, tvärtystnar, tar ett steg åt
sidan. Kräldjuret är nu framme vid Ruggiero, ansträngande
sig till det yttersta lyckas han höja överkroppen något, med
sina klolikt krökta fingrar griper han kåpans flik, gnider den
mot kinden, sluter krampaktigt ögonen som i ett övermått av
smärta och njutning. Ruggiero sänker icke blicken till honom,
snarare blir hans blick än mera orörlig, stirrande, det
triumferande, bittra leendet upplöses i några spasmodiska
skälvningar och stelnar i hårt slutna läppar. Han sänker trevande
handen och lägger den över den lames uppåtvända panna.
Efter några ögonblick av inre koncentration säger han:
- I Santa Agatas och Sant Antonius namn...Han gör ett
uppehåll och åter rycker det spasmodiskt kring läpparna, han
fortsätter: ...och så sant mina händer äro rena från blod,
helar jag dig.
Prelaten står stödd mot muren, skälvande av sinnesrörelse,
unga monsignore visar ett intresse som ej kunde vara
allvarligare och större på en kapplöpning, priorns spänning blandas
med stolthet och triumf. Och de sjuka! De tappa sina ögon,
de flämta då och då krampaktigt efter luft, de sjuka lemmarna
få liksom sitt eget liv oberoende av den övriga kroppen, vrida,
sig i avund och längtan efter bot. Ruggiero? Han förblir
orörlig, lever endast i känseln. Och han känner den sjukes
händer treva i kåpan, kring benen, känner hur de taga allt
fastare grepp, hur han tynger, hur han långsamt klänger sig
uppför undergörarens kropp, famnar honom allt högre, kring
höfterna, kring midjan, kring bröstkorgen, hur han trycker sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
