Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måste hjälpa mig att roa Hortense. Jag har varit tillbedd i
tre månader, och nu orkar jag sannerligen inte mer.
Vid sin spegel sitter lilla markisinnan i negligé. Hon suckar
och sluter ögonen. Och fram bakom henne kommer markisen,
synlig i spegeln. Det är utan tvivel han - hans ansikte, hans
dräkt, hans figur. Men uttrycket är ett annat, manligt, sunt,
ömt. Han böjer sig fram över henne, och hon lutar huvudet
tillbaka och lyfter armarna för att famna honom. Då svinner
fantomen. Ty ingenting annat var det än en faktorn, och den
lilla markisinnan är obotligt, gråthuttrande ensam.
Den ende man hon kan älska, söker och finner sina
sensationer. Han tillbringar natten vid gröna bordet i en halvt
orientalisk och helt dubiös lokal. Spelmatchen står mellan honom
och majoren, som hittills är segraren. Markisen sliter sista
bladet ur sin checkbok - förlorar. Majoren säger: - Ställ
pant. Markisen trevar febrilt i sina fickor, får tag på en
tingest, betraktar den häpen, brister i skratt, kastar den på
sedelhögen. Men vem kan godtaga en dylik pant - en nyckel,
om än skönt sirad i empire. Markisen skrattar och säger:
- Det är nyckeln till Hortenses rum.
Majoren tvekar ett ögonblick - så godtar han panten.
Spelet fortgår och nu vinner markisen. Han reser sig en
smula ostadigt, han är trött på spelet, han vill ha andra
sensationer. Stödd på sin väns skuldra går han därifrån.
Fantomen besöker åter lilla markisinnan där hon ligger och
slumrar, halvt drunknad i den väldiga empiresängens
kuddhav. Den oemotståndlige nalkas henne i sin förklarade gestalt,
men ack, blott en fantom, som svinner då ögonen öppnas.
Ty den verklige markisen ligger som bäst bland andra
gestalter på ottomaner i ett halvdunkelt rum. En man med
lång hårpiska och lykta i handen vaggar omkring och sköter
de sovandes och halvsovandes pipor. Han lyser på ett ansikte
- det är majorens. Han lyser på näste man - det är den
sovande markisen, som kastar sig av och an i en mardröm. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
