Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port

Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ordet som flög mig förbi.

Och slocknar i livets bullrande sang
dess klang från förnimmandets gräns,
sä skall jag dock minnas till nästa gång
att rösten lät som en väns.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar förr’n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.