Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro varandras bödlar. Ibland tycker man att allt det
själsliga sprängstoffet redan borde vara förbrukat,
man hoppas på en tid av lugn — men nej, Kristin
har en lika stor förmåga att skapa nya kval som
författarinnan att snärja samman nya konflikter.
Nu kommer likväl ett parti, som kanske är det
vackraste i hela boken. Det är åter faderns gestalt
som sprider sitt sken av ro och godhet, och nu
för sista gången. Men jag undrar var man skall
finna någonting vemodigt finare än de sidor, som
skildra Lavrans’ slutuppgörelser med hustrun. En
hel värld av tystnad får liv i några knappa ord,
och kring de två gråa människornas försenade
kärlek vilar en rymd av ömhet som kring ingen
ungdomslidelse. Här och även på andra liknande
ställen kan Sigrid Undsets bildspråk nå en så
alldeles outsäglig skönhet, att bara en skald bland de
största diktar dylika ting. I sin förmåga att finna
uttryck för det transcendentalaste, det avlägsnaste
i imänniskosjälen, har denna frodiga diktarinna få
likar i nordisk prosa. Kanske blott en enda. Han
är — sällsamt nog — J. P. Jacobsen.
Slutet av andra delen är väl det minst
märkliga av hela boken, åtminstone för en icke-norsk
läsare. Politiken börjar alltmer spela in, och Er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
