Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag fruktade varje ögonblick att han skulle mista
fotfästet. Men ner kommo seglen, och vi redo ut
ovädret utan andra skador än att båten blev
nästan vatten fylld.
Ofta är det ju sådana tillfälliga situationer och
smådrag som tränga sig fram i förgrunden, när
man tänker på en bortgången vän. Och kanske äro
de dock inte så tillfälliga som det i första hand
vill synas. Åtminstone tala de i detta fall om att
Erik Kihlman långtifrån var den kammarsittare
man möjligen föreställer sig, om man bara ser på
hans arbetens omfång. Han hörde till de strängt
självdisciplinerade, vilka finna tid att leva sitt
liv på mer än ett sätt. Också i hans väsen förenade
sig en frisk aktivitet med en stark mottaglighet.
Han var icke blott ledaren, utan även lyssnaren.
Samma kväll efter åskvädret lågo vi för ankar i
en spegelblänk vid. Vi hade haft stortork ombord,
ätit och tant piporna. Då smusslar jag fram ett
manuskript och börjar läsa i den blå halvdagern
från skylightet. Det är en artikel om Edith
Södergran, som Erik på den tiden ännu ej kunnat
förmå sig att fullt uppskatta, trots ivriga försök.
Han hör uppmärksamt på, avbryter inte med ett
ord, säger bara efteråt att han på nytt måste ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
