Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För ett år, sade Abraham.
För evigheters evighet. Du har bitit mig i
hjärtat som en katt. Det är lömskt. Jag smekte,
och du bet. Varför skrattar du? Är jag gammal och
löjlig?
Nej, inte gammal, sade Abraham. Men gränslöst
löjlig. Du talar om evigheter, och du vet mycket
väl, att du knappast kan tala om månader, om år.
Jag är en nyck, Och dina nycker hör inte till de
perenna växterna.
Det vet man inte.
Vilket?
Att det är en nyck.
Jaså -
Nej. Det kan man inte veta. Inte förrän efteråt.
Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste.
När det blev skumt, gingo de arm i arm ned till
gården. De svarta hundarna och de vita fägnades
av deras åsyn och skällde överljutt.
När Abraham vid sjutiden öppnade dörren till
sin kammare, fann han ljus tänt. Och hopkrupen i
ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.
Va i Herrans -
Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så
jag smög mig in köksvägen. Här har jag nu suttit
ett par timmar. Trodde, jag skulle få sitta här hela
natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
