Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det skulle bliva nådestöten. Zions församling var
redan stadd i upplösning. Zionsborg låg öde och
skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade
i den stora tomma salen. Zions jungfrur hade
flyktat till Betania eller till Armén eller till den
ogudliga förening av unga rabulister, som Enok
Ebenezar Ohlsson stiftat. Enok Ebenezar hade för
alltid avsvurit tron på en rättfärdig Gud. Nu var
det hans mening att själv skaffa sig sin rätt, riva
samhället - ej blott Blekängen - och möjligen
bygga ett nytt, ifall han funne det mödan värt.
Även fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men
profeten. Hon hade återvänt till sin man och till
Betania, där kärleken utdelas i väl och
ekonomiskt avvägda portioner. Inför de äldste hade hon
uppläst syndabekännelsen och på knä bett om
tillgift. I säck och asko var hon icke klädd utan i den
tjocka, svarta sidenklänningen. Ty hon var likvisst
en, bankdirektöirs lagvigda maka. Mem efter den
stunden ville hon aldrig vidare se den svarta. Hon
sålde den för em spottstyver till madam Andersson,
som öppnat försäljning av gamla kläder.
Sålunda sjönko och utjämnades de böljor, som
Benjamin Hagelin rivit upp. Som en stormil hade
han gått över vattnet, och som en stormil hade han
försvunnit, sopande bort ett och annat men utan
att lämna spår efter sig. Stadsfiskalen kablade ett
telegram till Newyorks detektiv. Men han hade icke
råd att betala svaret och fick aldrig något.
Och han var klok nog att glömma det framfarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
