Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet. Vad kära släkten visste om clownen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FÖRSTA KAPITLET.
Vad kära släkten visste om clownen.
Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak –
nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt,
försvagande, tröstande men framför allt –
oumbärligt. Vi leva genom minnet, vi leva i minnet,
ingenting sätta vi – och det med rätta – så högt
som ett gott minne. Hon är vår dagliga
oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker
minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever
nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja,
ibland går det ju bra även på det sättet.
Benjamin Borck hette en yngling, som vanligen
kallades Ben eller Benbé. Hans far var köpman
och tillhörde en god gammal borgerlig släkt. Han
dog tidigt och efterlämnade änka och son i rätt
små omständigheter. Änkan hette Längsäll i sig
själv – av de norrländska Längsällarna, kända
för rättframhet och en viss pietistisk
sinnesriktning. Det har sagts om Borckarna att de truta med
munnarna som om de gingo och sögo på
någonting riktigt gott. Längsällarna åter ha breda,
kraftiga gäddkäftar beredda att bita från sig om så
behövs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
