Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet. Clownens jude.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sekreteraren hade antagligen rätt. Så snart den
pigge ynglingen förstod att han ingenting förstod
ägnade han sig åt angenämare sysselsättning. I det
han med talande och bönfallande miner anhöll om
förståelsefull diskretion från de båda herrarnas
sida, tog han ur byffén fram en betydande
syltburk och försjönk i en vällustig dåsighet.
Mr Rush bjöd Benbé en stol men förblev själv
stående.
Som ni hör, är jag svensk. Mina föräldrar
flyttade över då jag var åtta år. Innan dess hade
jag emellertid nöjet att göra er bekantskap. Vi
slogs en. gång i min fars trädgård, som gränsade
intill Borckska gården. Min far hette Gavenstein,
juvelerare Gavenstein, Här tog han namnet Rush.
Det låter som ett bilmärke, inföll Benbé.
Någonting i den stilen. Gavenstein påminde om
ett äpple, Som pojke har jag fått smörj för båda
namnen, Gavenstein i Sverige och Rush här. Nå,
det gör ju detsamma, varför man får det
härdande smörjet –
Benbé började känna sig bättre till mods. Den
där mäktige sekreteraren var alltså son till
Gavenstein, en liten trind och trevlig juvelerare som
brukat göra konkurs då och då. Till på köpet
närmsta granne till farmor på den tiden! Vad
kunde han bättre begära? Alltså behandlade Benbé
sekreteraren efter den ritual, som är bestämd för
barndomsvänner – han räckte fryntligt fram
handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
