Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet. »Fästeman och fästemö gå i stan att sopa snö. Fästemö och fästeman gå i stan att sopa sann.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till mig. jag for samma dag jag fått telegrammet,
och kom jämnt ett dygn för sent till dödsbädden.
Så gott var det. Farmor hade säkerligen inte känt
igen mig och varför skulle jag då pina mig med
att se henne dö? Men naturligtvis stannade jag
över begravningen eftersom jag nu en gång var
där. Huset blev fullt av Borckar som jag inte
kände. De gingo omkring och gräto och sibbade i
vrårna, vad nu det skulle vara bra för. Det var
väl ingenting så sorgligt i att en åttiosexårig
gumma fått lämna detta jordiska. Jag tyckte det var
alldeles utmärkt jag. Nu visste jag åtminstone
var jag hade den stackars gumman och att ingen
kunde göra henne något för när. Själv gick jag
omkring och såg ut som en självmordskandidat -
men det berodde på att jag befann mig i ett
nervöst tillstånd - fast ingalunda för farmors
skull. Jag stod där och hängde med huvudet då
någonting hände.
Ett litet flickaktigt fruntimmer om några och
tjugu år kom och ställde sig framför mig och
betraktade mig med smått föraktfull min. Så ryckte
hon på axlarna och vände mig tvärt ryggen som
om hon velat säga: Det äcklar mig att se er
spela otröstlig, ni clown där. Jag blev perplex,
det blev jag.
Men erkännas måste att den där lilla människan
var den enda bland alla som inte fånade sig. Hon
skötte sina värdinneplikter utan lip och suck. Jag
påstår inte att hon trallade utvärtes, men jag tror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
