Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet. En karl och två oxar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spärrade häpen upp sina vackra, livliga,
körsbärsbruna ögon. Vad menar du med det? Vilken flicka?
Caroline naturligtvis. Man skulle vara bra nog
blindstyre i höstas, när Benjamin var här, för att
inte se hur det stod till på den kanten. Men vad ska
vi göra åt den saken, lilla mor? Jag antar att det
blir det minsta möjliga undantagandes
bröllopsbesvärligheter och föräldravälsignelser.
Fader Längsäll stånkade, redde sitt läge med
ett par kraftiga vältringar, drog täcket upp till
näsan och mumlade, sömnfärdig efter arbetsdagen
på åkern: Natt Lillemor!
Utsikten att mista Caroline var honom i själva
verket en påle i köttet. Den flickan förenade i
sig faderns robusta glättighet och jämnmod med
moderns mjukhet. Hälsan strittade fram ur henne
och hon sken som en sol eller ett ungt nöt. Hon
kunde berömma sig av en beaktansvärd aptit och
visade aldrig någon tvehågsenhet inför rågade fat,
hur tunga och svårsmälta ting de än månde
innehålla. Fader Längsäll, som en gång i stilla och
maskerad beundran sett henne förtära en halv
terrin kålsoppa med motsvarande kvantitet
fläsklägg och därpå en vidunderlig portion smörtårta
och likväl levande och lätt springa upp från bordet,
hade vid sagda tillfälle yttrat: Ett fat dynamit
stuvad i blåsyra skulle knappt bereda henne
magplågor, jag tror inte ens att hon skulle rapa -
Denna bondsunda natur stod fader Längsälls
mycket nära: han hyste en obeskrivligt djuprotad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
