Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet. Människan dör, hennes handling lever.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
harmas över en orättvis eller åtminstone onödigt
hård aga. Som en pojke reagerar han också mot
denna hårdhet, han vill riktigt »visa sig på styva
linan» (åtminstone inför sig själv) och skulle en
olycka naturligtvis »mot förmodan» hända, nå ja
då kunde det vara en viss person väl unnat att
hon aldrig skulle få tillfälle gottgöra sin orättvisa.
På trots alltså sätter han trapetsen i högsta läge,
vilket givetvis var onödigt för en vanlig
gymnastisk övning, samt underlåter vidtaga några
säkerhetsåtgärder. Hans naiva förklaring att han
mot vanan stängt barnen ute för att inte till
äventyrs krossa skallen på någon av dem visar
tydligt att möjligheten av en svår olyckshändelse
ingalunda var honom främmande.
Den »rena slumpen» visar sig vara ett direkt
resultat av brevet och bakom brevet kunna vi
utan svårighet följa orsakskedjan tillbaka till dagen
då den unge Jonathan Borck och Lillemor
Längsäll möttes på Sanna. En handling av betydelse
dör aldrig, den följer oss livet igenom och den
överlever oss.
En annan punkt i Tracbacs förklaring av
olyckshändelsen förtjänar uppmärksamhet. Han sade sig
ha haft en vision av »den där mannen, som jag
hängde» och denna skrämmande vision hade givit
honom, svindel. Den åsyftade händelsen var
följande:
För cirka tjugufem år sedan hade Jac Tracbac
redan så gott anseende som akrobatclown att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
