Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet. Saltomortal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ögonblicket tedde han sig varken klok eller
slug. Hans ärende till Siv var också
utomordentligt kinkigt och vi måste tillstå att det helt och
hållet övergick den stackars Jacs förstånd.
I själva verket grubblade Siv på samma problem
fastän betraktat från motsatt håll. Det gällde
Sanna. Hon kunde inte förneka inför sig själv att
denna plötsligt uppdykande dotter vållade henne
obehag, nästan smärta. Hon kände sig överflödig.
Helt naturligt skulle Jac ägna en mycket stor del
av det ömma intresse, han var mäktig, åt sin dotter.
Den främmande flickan - i sina tankar kallade
Siv henne alltid »den främmande flickan» - skulle
åtminstone i mångt och mycket ersätta och
uttränga Siv, och den melankoliska lilla
zigenerskan undgick inte att känna en viss svartsjuka.
Att vara skild från Jac, det var en sak och av
flera skäl högst förträffligt, men att helt och
hållet tappa bort honom - det var något annat.
Värre än så - hon trodde inte att Jac i längden
kunde undvara henne, och denna tro var
egentligen hennes enda rikedom. Under hennes vistelser
i New York fick hon städse efter någon tid
mottaga brev som med vissa variationer hade ungefär
denna lydelse: Min kära Siv, det är förvånande
längesedan man såg något alster av ditt ritstift i
tidskrifterna eller hörde någon utställning av din
konst omtalas. Du vet att jag aldrig smickrar,
men jag anser det verkligen brottsligt att
försumma en begåvning sådan som din. Naturligtvis är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
