Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet. När fyrverkeriet slocknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstruerade minor som med elektrisk tändning skulle
samtidigt uppflamma. Då den första delen av
fyrverkeriet — utomordentligt rikt men likväl mera
banal — när det slocknat skulle mörkret plötsligt
skingras av brakande eldpelare uppslungade ur
jorden — en idé värdig en krigare. Tyvärr glömde
han eller kände inte till festföremålets eldskräck.
Den vänlige majoren var Sanna ett angenämt
sällskap och skulle så förblivit om han inte en
dag råkat visa henne sin frimärkssamling och
skrattande sagt att denna lilla vurm egentligen
var hans enda intresse och glädje i livet. Denna
bekännelse gjorde Sanna tankfull och några dagar
senare sa hon milt och blygt: Greve, ni måste
känna er bra ensam då några buntar frimärken
kan vara er enda glädje. — Den oförsiktige
majoren, som alls inte älskade de sina, svarade av
pur konvenans: Ack ja, man saknar ju sina kära
anhöriga. — Flickan smög sig ljuvt intill honom
och viskade: Även jag är mycket, mycket ensam.
— Den stackars majoren var nära att kvävas av
skräck och — än värre — nära att förneka den
ridderlighet, som var hans käraste dygd.
Emellertid lyckades han något så när hövligt parera
attacken sägande: För en man med mitt stormiga
förflutna är ensamheten en ren njutning. — Nå
då så, smålog Sanna lättad; hon var nämligen inte
alls förälskad i den man, till vilken hon halvt om
halvt friat. Hon tyckte bara synd om honom.
Emellertid lämnade majoren — för första gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
