Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i regel ett ängsligt hopp att vara märklig i den
ena eller andra riktningen. Den kloka självförnekelsen
inför massan har ännu icke infunnit sig. Vid
denna tid - början av åttiotalet - spökade i
många fantasier en idealgestalt av mäktiga mått.
Förutsedd redan av mäster Johan Wolfgang
vandrade den genom Dostojevskis heta huvud in i
Nietzsches för att snart nog visa sig trivas
förträffligt även i betydligt mindre järnkontor.
Övermänniskan! Icke sist och icke sämst anamammades
spöket av unga Mercurii söner, som tyckte sig
känna Rotschildska fläktar kring pannan.
Idealgestalten utmärktes givetvis av åtskilliga lysande
positiva egenskaper men kännetecknades i kanske
än högre grad av en negation. Dess moral var ny
såtillvida som den uteslöt allt, vad man skulle
kunna kalla hjärtats moral. Medlidande,
barmhärtighet, eftergivenhet och liknande var idealet
helt och hållet främmande eller betraktades
åtminstone som bekämpansvärda svagheter. Den, som
förmådde forma sig efter ett dylikt ideal, borde i
sanning kunna påräkna beskydd av åtskilliga
helgon: S. Mars, S. Mercur och - varför icke? -
S. Venus.
När nu Jonas på en gång villig och motvillig
öppnade sin hårt knutna hand och prisgav sin själs
hemligheter åt sibyllans klarsyn, skedde det
verkligen i förhoppning att hon skulle upptäcka
egenskaper, som anstå övermänniskan: en stålhård vilja,
ett skarpt beräknande förstånd, orygglig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
