Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin gubbe och en kund, ett nyutslaget träd
i parken, en sophög, en tidningsläsare vid
kafébordet. Del för del granskar man människan eller
djuret eller tinget, följer med blicken uppmärksamt
dess linjer, får ett intryck av dess konstruktion, ett
begrepp om dess väsen och söker förstå eller ana
dess krafters motsättningar och samarbete. Skärvan
har blivit en hel liten värld för sig, en värld, som
man skänker en klar och spänd (kanske av en
annan spänning framkallad) uppmärksamhet. Det
är en av de få stunder, då man är på en gång
fullständigt självuppgiven och levande vaken. Och
just på grund av denna självuppgivenhet kommer
man saken, människan eller begreppet förunderligt
nära. Man lever helt i betraktandet och endast i
betraktandet. Det ger en illusion av frihet. Men
plötsligt känner man en hand på sin skuldra eller
en kind mot sin kind. Väntestunden är förbi. Då
blir den lilla värld, som nyss ägde all betydelse,
åter en obetydlig skärva i den värld, som vi sällan
förmå fatta annorlunda än som en omätlig sophög
av skärvor.
Vad ska man ge för ett namn åt den vår, då
hällregn verka värmande, då svordomar och
hjälprop, en snöorkan uppfattas som uttryck för en
uppsluppen men harmonisk livsglädje, då lervällingar
locka till lustvandringar, då söndagsstassens
ömkliga undergång betraktas som ett lyckat skämt
av en skälmaktig Försyn och då man är nog rik
och självglömsk att kunna ägna en skärva av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
