Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Händelsen har icke hänt, den händer. Scenen är
både bok och gata men mest gata. På gatan
härskar slumpen och på scenen pjäsen, rollen.
Nå ja. Men vad är slumpen? En pjäs skriven av
okänd författare. För resten är det inte bara
slumpen som styr gatan, där härskar ock lag och
förordning, skick och bruk, med andra ord:
uppfostran. Rollen är skådespelarens uppfostran.
Hamlet lät uppföra en tragedi inför den
kunglige mördaren; Helen Bourmaister släpade sin
Jonas till teatern. Släpade - ty han gick inte
godvilligt. Dessutom krävdes det att hon först tog hans
huvud mellan sina händer och gav hans panna en
hel serie små snabba kyssar, ungefär som då en
hackspett hackar på en trädstam. Det kallades »att
knacka på dörren till direktionsrummet». (Hon hade
nämligen givit ett så kärt huvud det prosaiska
men träffande smeknamnet »direktionsrummet».)
Varpå han muntert och myndigt utbrast: Nå så kör
i vind då! Men vi ska sitta på de billigaste
platserna och du ska betala båda biljetterna!
Hör man på! Trots sin klena kassa höll han
eljest styvt på kavaljersplikten att betala
omkostnaderna för deras gemensamma nöjen. Men
teaterbiljetter - nej. Jag betalar icke en sous. Det var
en moralisk protest, ett straff, böter. Den fattige
pojken trodde verkligen att det var ett tämligen
kännbart straff för bankir Bourmaisters dotter. I
själva verket hade hon mycket roligt åt den där
straffproceduren men det lät hon inte märka. Tvärt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
