Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
Tusan till karl, som gjort den där! Han har haft
anlag och han har övat sig! Han kan vad inte
många kunna! Men skådespelaren? Han kan lära
vers och prosa utantill. Kan jag också. Han kan
gå, sitta, gestikulera, grimasera, prata, stånka,
höja armarna mot skyn. Kan jag lika bra som han.
(Helen insköt: Älskade Jonas, jag ber dig! Stig
upp på scenen! Det blir ett minne för livet!) Han
kan låtsas gråta, låtsas skratta, låtsas frukta, dö
med mera. Det skulle jag också kunna. Om jag
hade mage till det. Men det har jag inte. Det är
skillnaden oss emellan. Fast den är stor, motiverar
den inte biljettpriset.
Om en herre kommer till mig på gatan, vrider
sina händer och anförtror mig att han råkat mörda
sin älskade hustru, nå ja, så blir jag antagligen
högst uppskakad och tycker kanske synd om den
stackars saten trots hans ogärning. På teatern
tvingar man mig att se hur ett mord går till. Vad
vill man att jag ska tänka och känna? Ska jag
tänka: Ja, sådana kusligheter sker här i världen?
Herregud, det nödgas jag tänka ändå var morgon
jag läser min tidning. Hade jag den sanna
naiviteten borde jag ju springa upp på scenen och
hindra skurken. Genom att sitta still blir jag
medskyldig. I den lilla mån han lyckas fascinera mig
(Helen triumferande: Ser du det! Han lyckas
fascinera dig!) blir jag verkligen medskyldig i
det mord eller skälmstycke eller äktenskapsbrott,
som man serverar. Jag nödgas undertrycka en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
