Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
regnets dag», som också kallas »den andra
lejondagen». Och ingen annan än lejonet var orsaken
till upptäckten.
Då Helen och Jonas utbytt den betydelsefulla
första mitt-på-munkyssen, vände sig flickan mot
det gamla lejonet, lade händerna på ryggen, böjde
sig så långt fram mot den kungliga nosen som
hon bara vågade och sporde: Begriper du nu,
hur det är fatt med oss, käre, gamle onkel Loewen ?
- Loewen! Det klack till i pojken. Han sa efter
en stund: Varför kallar du honom Loewen? Vad
är det för ett dumt påhitt? - Dumt påhitt?
upprepade Helen, häpen mer över tonen än orden.
Men hon fortsatte skämtet och förklarade: Min
mamma heter Loewen och alltså tillhör hon och
den här excellensen samma släkt. Och det är ändå
en fin släkt, må herrn tro! Men herrn heter bara
Kerrman och därför är herrn avundsjuk på
excellensen och mig som är fint folk -
Lejonet viftade behagfullt på svansen, slickade
sig om mun och gäspade belåtet just som en
gammal farbror som är glad åt barnens, lek och ännu
gladare att slippa vara med. Jonas stirrade
framför sig med kisande ögon, överläppen en smula
uppdragen. Han stavade och lade ihop. Hon slog
armarna kring hans hals. Han besvarade inte
omfamningen. Hon kysste honom. Så okänsliga äro
våra läppar och så blind i sin egoism vår kärlek, att
hon inte kände någon skillnad på kyssen nu och
nyss. De lämnade lejonet som med precision fyllt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
