Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
han flickan, mjuk som en dununge, het som ett
hjärta, öm, ängslig, förtvivlad, bedjande: Låt oss
resa härifrån! Låt oss rymma! Jag kan inte skiljas
från dig så snart! - Och han? Skjuter henne
långsamt ifrån sig, drar över sig en kåpa av trumpen
överlägsenhet och säger: Du är väl ändå bra
barnslig! Vad skulle det tjäna till att rymma? Vi ha
hela tiden vetat och sagt att det här skulle taga
slut med våren. Man ska väl stå vid vad man har
sagt.
En sådan älskare!
Men han hade rätt. Han var mannen, han bar
ansvaret. Från den stund han fått visshet (och
genom brevväxling med modern fick han även
formell visshet), att Helens far var den man, som
drev bort hans egen far så att »han smet ut som
en hund», från den dagen var ett giftermål
Helen-Jonas inte mindre orimligt för den senare än för
Max & Eddie. Sonen, som allt annat än älskade sin
far, var likväl bitterligen hämndgirig för hans
räkning. Han skulle ha njutit som en varg om ödet
skänkt honom ett tillfälle att förödmjuka
bankiren. Nåväl, ödet hade onekligen skänkt honom
det yppersta tillfälle. Här stod bankirens egen
>älskade och förståndiga» flicka och så gott som
bad om att bli »förförd». Men ödet leker med
tvenne händer. I ena vågskålen lades
hämndlusten, i den andra kärleken till Helen.
Hämndlusten flög till väders som en fjäder. Man kan tycka,
att vårhimmeln, änglarnas basunstötar, all världens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
