Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Vissa omständigheter torde måhända
nödvändiggöra att vi aldrig råkas mer -
Som om en skruv lossnat i nackkotorna på den
stolt uppsträckte Jonas gled hans huvud nu åt
sidan och han vände ansiktet mot Helen.
Aldrig mer?
Någonting fullständigt oväntat inträffade. Under
bankirens hackiga tal hade Jonas, stående
bredvid Max, intagit en fullt konventionell hållning. I
ena handen höll han sin hatt, i den andra sina
handskar. Nu lade han dessa tingestar ifrån sig
på bordet. Han satte sig på Maxis stol. Han sköt
bort tallriken med de båda urätna äggskalen. Han
böjde sig ned mot bordet, tagande stöd med
armarna. Han borrade ned huvudet i armarna. I
detsamma ropade Helen:
Jonas! Jonas? Jonas!!
Det var en besynnerlig liten ceremoni. På hela
klotet fanns blott en människa, som kunde tolka
den - en sömmerska på Söder i Stockholm. Hon
kunde ha sagt den förbryllade och förfärade
familjen Bourmaister att hennes Jonas äntligen bestämt
sig för att gråta. Äntligen! Det skedde inte i
första taget. I tre månader hade ynglingen, butter,
kärv, ilsken och ömskinnad kämpat mot en
övermäktig sinnesrörelse. Han hade hållit valplatsen,
tills bankiren stötte honom en dolk i ryggen. Aldrig
mer! Man kan finna detta nederlag ömkligt, denna
gråt omanlig. Säkert är, att den kärvhet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
