Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
gåvan såsom varande onyttig. Han hade, påstod
han, ett enda porträtt av Mikael som var honom
till glädje - och han visade henne den lilla
kniven! Antagligen väckte tingesten en livlig och kär
minnesbild, bättre än något porträtt. Det förstod
den snopna givarinnan, fann icke förty avslaget
egendomligt. Gubben småskrattade och sa: Jag
måste väl röja en hemlighet, som jag hållit väl
dold för vänner och fiender - under de sista fem,
sex åren har jag varit så gott som fullständigt
blind! Men så länge jag nödtorftligen kan finna
min väg och mitt bröd och teckna mitt namn,
behöver jag varken hjälp eller medlidande. Bäst att
dölja bräckligheten eljest blir man behandlad som
den hjälplöse - illa! Och den gamle bjässen, som
behandlat så mången hjälplös illa, smålog finurligt
och förnöjt åt sin list.
Jonas sa till Helen: Kan du tänka dig - att gå
i flera år blind eller halvblind utan att röja sig!
Jag har grubblat över saken. Det vill styrka till.
Eller kanske än mer en mycket hög ålder.
Efter gubbens död fann man kniven i ett kuvert
med påskriften Sonja Bochum. Nu hade Sonja
i sin tur skänkt både kniv och den ratade
miniatyren åt Kerrman. Även Helen grubblade. Hon sa:
Bra egendomligt att fröken Bochum ger bort
sina suvenirer. Jonas smålog eftertänksamt och
svarade med bortvänd blick: Sonja är kanske inte
längre så angelägen - att minnas Mikael. Fru
Helen sa: Nej, allting vissnar ju, bara det får tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
