Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Afton blir det, gästerna fara. Huset stillnar.
Helen får fatt i sin store son i en vrå. Nu törs
hon ta honom i håret och dra honom i luggen
och be om förlåtelse efter alla konstens regler.
Han rodnar upp i öronsnibbarna och säger: Ä, vad
mamma är dum. Inte gjorde mig brevet något.
Nåja, då är ju allting gott och väl. På den
kanten, Åtminstone en bula har brustit.
Natten kommer. Ljusen släckas. Milstolpen har
lyckligt passerats. Tjugufem år ligga bakom.
Framom?
Ty det blir ju en dag i morgon också. Den blir
ju lite slapp och slö, förstår sig. Gårdagens
festföremål vistas mest på sitt rum, plockar med
ett och annat. Ska ut och resa kan tyckas. Men
det är inte själva packningen, blott förberedelser.
Ibland ser hon ut genom fönstret som vetter åt
stora terrassen. Pil sitter vid sitt staffli. Sonja
och Jonas vandra av och an, stanna någon gång vid
stafflit och begrunda, fortsätta åter sin vandring,
Jonas med armen kring flickans skuldror. Fru
Helen fortsätter med sitt plock. Händer någon
gång att hon frågar sig: Vad skulle kunna förmå
mig att stanna hos Jonas? Och svaret blir ett och
detsamma: Ingenting, ingenting. Än kärleken då?
Nej. Nog lever den ännu, kanske lika stark som
förr. Men den har fått en fiende, fruktansvärdare än
alla andra. Tröttheten. Åratals växande ångest kan
blåsas bort med några ord. Men ledan som anges-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
