Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
efter läkare eller medicamenter, och deras som flydde ur staden
ut på landsbygden, med hustru och barn, med pick och pack,
men med dödens frö också redan inpackadt. Mörkret upplystes
af flammorna från de ofvannämnda grytorna, hvilka derjemte
utgjöto en mefitisk rök öfver nejden.
Dödgräfvame stålsatte sig med sväljande och supande; de
hunno icke mera gräfva graf for graf, utan samfälda långa
gropar, så långa de hunno göra dem innan dygnets hela rader
af kistor och lårar fyllde dem med hekatomber af lik. På
öfversta kistlagret hvälfdes några tunnor osläckt kalk, och hvaije
afton vandrade nu en prest ut till kyrkogården, ställde sig i
midten af den rymd som blifvit fylld med lik sedan
gårdags-qvällen, strödde med kasteskofveln mullen i cirkel omkring och
ropade »af jord ären I komne, jord skolen I åter varda» utan
att veta hvilka, eller _ens huru många, han sålunda jordfästade.
Sedan åtskilliga uppsättningar likbärare och dödgräfvare dödt
undan, blef det slutligen svårt att mot äfven den glupskaste
dagspenning komplettera antalet — ja, det gick slutligen så
långt att inom familjerna stundom ingen kunde förmås att
biträda vid likets förflyttning ur sängen till kistan. Så svår hade
ställningen blifvit, då länets höfding, den ridderlige, ståtlige
grefve Axel von Rosen, som för farsotens skull från riksdagen
begifvit sig ned till sitt län, åtföljd af sina söner gick ur hus
i hus för att med egna händer verkställa denna den sista tjensten
emot de döde, den deras egna närmaste fränder och tjenare
vägrade att förrätta. Äfven von Rosen blef slutligen sjelf offer
för denna pestilentia — och ett af de ädlaste.
Den uppskrämda sinnesstämningen öfvergick småningom
från fasa till onaturligt lugn, från oro och ängslan till
musul-mannisk fatalism och likgiltighet. Visst skref man testamenten,
ordnade papper och affärer, groggade flitigt — en och annan
hjelpte sin sjuka nästa och offrade både krafter och lif åt sina
medmenniskor, men de fleste nedsjönko i egoistisk passivitet och
overksam väntan på döden. Den stora massan öfverfyllde
kyrkorna, från morgon till afton, äfven på söcknedagar. Ett stort
antal flydde ut åt landet. De öfriges hjertan hårdnade
småningom, så stor blef vanans makt, och isynnerhet sedan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
