Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
stunden åter till lifs och blefvo räddade; man påstod tillochmed
att skendöda begrofvos utan hjelp och förbarmande. Nyà
kyrkogårdar anlades; i flera smärre hus, särdeles i förstäderna, fanns
ingen lefvande menniska qvar, och man påträffade flera veckor
efter sjukdomens utbrott, sedan den betydligt saktat sig, i mer
än en hydda obegrafna lik, förvittrade och oigenkännliga, dem
ingen hade vårdat eller saknat. Lemnade man sin familj för
några timmar, tog man afsked så, som om man skulle föras
till döden.
Och inne på de allmänna sjukhusen! En sådan sjuksal
var det rysligaste, man kunde få se. Dussintal nyss insjuknade,
starka, kraftfulla naturer, dem döden på ett par timmar kufvade
för alltid — man må gissa med hvilka ansträngningar —
vrålade, suckade, svuro eller bådo, ropande på de frånvarande
släg-tingarne, som voro om deras öde okunniga; stora,.starka karlar
brottades i dödsminuten med sköterskorna; krampen dref andra
ur sängen för att på händer och fötter krypa golfvet omkring;
de skönaste, friskaste unga qvinnor genomgingo inom en
halftimma alla skiftningar från helsans och fägringens liljehy med
rosor på, till feberglödens purpur, mattighetens blekhet, dödens
snöhvithet och pestdödens blåsvarta skrumpenhet; från det
blixtrande ögats fulla tjusning och ungdomsliflighet, till ångestens
vansinniga korsblickar, maktlöshetens skumma dimmighet och
dödens glasaktiga stelhet; från de juuoniska lemmarnes fylliga
och mjuka plastik till muskelkrampens kantiga förvridningar och
dödens svampiga, formlösa massa; från svällande purpurläppars
vänliga första böner om hjelp af Gud och menniskor, till plågans
torra, hesa och vilda stönande, dödskampens rossling och dödens
grinande stumhet. Och knappt var den sjuke afsomnad, så
måste han rödjas ur vägen för den nästkommande, som kanske
redan en lång stund väntat på att få ärfva hans dödssäng.
Choleran af 1834 var den värsta af alla mina Samtida.
Choleran var en qvinna, nyckfull och regellös. De som
mest omsorgsfullt undveko henne, omfamnade hon helst och
behöll dem vanligtvis. Dem. som trotsade henne, gick hon ej
sällan förbi. , Den, som isolerade sig från all beröring med
andra, den sjuknade och dog; den, som dygnet igenom vistades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
