Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
öfvervigt i Borgareståndet, och förstärkta Statsutskottet
bekräftade denna vägran.
Den 30 April 1841 blef saken afgjord af Borgare- och
Bondestånden. Heurlin berättade mig att konungen just denna
afton tagit utgången mycket luguare än man väntat sig, och
att han derjemte särskildt hänvisat sin son på Presteståndet,
såsom thronens pålitligaste stöd. Det var vid samma tid, den
sägen gick i Stockholm att Carl Johan, underrättad om planen
att drifva honom till abdikation, genast och bestämdt förklarat,
att skulle han en dag blifva nödgad eller hågad att afsäga sig
kronan, så skulle äfven hans son samtidigt göra det.
Ett par år senare, den 26 Jan. 1843, helt nyss före Carl
Johans regeringsjubilæum, då hela Sverige med en mun egnade
honom ny hyllning, var Thomander kallad till kronprinsen Oscar,
som då ingick uti förfrågningar, huru Th. trodde att man
numera borde förhålla sig med betalningen af kabinettskassans
skuld. Från säker hand spordes, att Thomander svarat: »Tag
upp ett utländskt lån och liqvidera. Jag ansvarar för att
kommande ständer vid nästa riksdag erkänna det och uppföra det
på ordinarie stat. Oppositionen ville redan vid förra riksdagen
betala, men kunde det icke, emedan våra antagonister förde ett
alltför stolt språk, sägande att vi ovilkorligen, måste betala,
utan att vilja låta oss göra det af god vilja.» Men den
nästkommande riksdagen infriade icke Thomanders löfte, oaktadt
den mötte en ny konung, som till och med kallades »Amandus».
Christian Stenhammar var vid 1840—41 årens riksmöte
konservatismens förste, skarpsinnigaste och mest anlitade heros
inom Presteståndet, och det fanns ingen, som i så hög grad
som han egde ståndets »öra». Statyn, någon mån under
medelmåttan i längd, var temligen bred och äfven rund, utan att
göra intrycket af »tjock och fet». Ansigtet markeradt, ögonen
mörka, små, men sluga och spjutlikt stingande. Tunnt,
silfver-hvitt hår fladdrande kring nacken och öronen, långt ned på
ryggen, under den kalott som betäckte hans hjessa, och hvilket allt
tillhopa gaf gestalten ett patriarkaliskt utseende, oaktadt gången
var tyst och likasom något smygande, under sakta vaggning. I
den starkt slutna munnens neddragna gipor läste man ihärdig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
