Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.197
öppen strid med sina representanter, med sin nationalförsamling,
hvilken nu med mathematik noggrannhet kunde bevisas vara
ett uttryck hvarken af »vox populi» eller af »vox dei!»
Cavaignac, räddaren, frälsaren, landets egen regent under ett halft
àrs tid — förkastad, försmådd af fem sjettedelàr bland
valmännen; Lamartine, hjelten med den »nästan gudomliga munnen» —
afspisad med några få tusende stänkröster, men — tlera millioner
röster åt kejsarens brorson!
Redan den 13 cirkulerade i Paris’ petitionen’ att
Cavaignac och hans ministrar måtte försättas i anklagelsetillstånd:
man var redan färdig att sparka det sårade lejonet, förstås. En
hop lärpojkar inträngde i stora glasgalleriet af palais Royal,
höjde upp en kamrat på sina axlar och utropade honom till
»kejsàr Napoleon den andre», tills nationalgardet skingrade dem.
Napoleoniderna, de äkta och veritabla, höllo samma afton en
familjkonklav, bevistad af den nyvalde presidenten, hans farbror
förre konungen Jerome af Westfalen, dennes son Napoleon samt
kusinerna Pierre, Lucien och Murat.
Journal des Débats betviflade att historien förvarar någon
större hyllning af ett rykte, än det som här egt rum, och sade
att Ludvig hade haft för sig två ting: å ena sidan ett stort och
mäktigt minne och å den andra ett stort och mäktigt missnöje
— det omätliga missnöje, som i tio månaders tid fattat rot i
alla sinnen. Det visade sig af röstetalen sedan, att i Frankrike
fanns på 20 väljare blott en röd republikan och på 200 en
kommunist.
Cavaignac betedde sig bra. Den 15 sade han leende i
nationalförsamlingen: »Fullständigare nederlag än mitt har väl
aldrig någon menniska lidit, men hvar och en måste böja sig
för allmänna valrätten». Changarnier påstods hafva sagt till
Ludvig, då denne gaf honom löfte om bibehållande vid
öfverbefälet för nationalgardet: »Prins, jag hör till dem som
ifri-gast understödt er; men förgät icke att jag, i fall ni ett enda
ögonblick skulle åsyfta det minsta anfall mot allmänna valrätten
eller republiken, blir den förste som vänder sig emot er».
Redan den 14 bugade man sig för den uppgående solen.
Alla lycksökare och politiska äfventyrare voro pä jagt efter em-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
