Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
full batalj med hvarandra alla de 9 republiker, som inom
församlingen då voro representerade, nemligen: 1) den
Bonapartistiska, 2) den Cavaignacska, 3) den Lamartineska, 4) Jules
Favre’s, 5) Michel de Bourges’, 6) Ledru-Rollins, 7) Blanquis,
8) Barbès’ och 9) Girardins (med ett arbetarepresidentskap
att börja med och Victor Hugos presidentskap för att afsluta
och kröna byggnaden). Den stackars Lamartine begärde sex
gånger ordet, utan att någon gaf akt derpå eller röjde minsta
längtan att höra honom.
Den 29 Juli beslöt församlingen, 420 emot 232,
proro-gera sig för tiden från 10 Aug. till 4 Nov. Man ämnade
tillsätta en mot regeringen fiendtlig permanenskomité, men ett
skrämskott om Joinvilles kandidatur till nästa presidentskap
kastade i sista stunden alla legitimister öfver på Bonapartes
sida, så att i komitén insläpptes blott en enda af venstern och
en enda förklarad antibonapartist (Changarnier sjelf), men fyra
bonapartister.
Knappt hade församlingen böljat sina ferier, så anträdde
Bonaparte ånyo en rundresa i provinserna. Chambord
förberedde en stor leffitmiistsamrnankomst i Frohsdorf och samtlige
medlemmar af huset Orleans beramade ett möte å Claremont,
den 26, årsdagen af Ludvig Filips död. Årsdagen af Napoleon
I:s födelse (15) firades med stor messa uti Invalidkyrkan.
Joinvilleska kandidaturen omtalades med städse ökadt
eftertryck, och med den sannolikt påräknade följden, att alltmera
göra Bonaparte möjlig hos legitimisterna. En bonapartistisk
statskupp var hela September samtalsämnet för dagen. I
medlet af Oktober stod Paris ånyo ftillt af oro och bäfvan, en ny
ministerkris hade inträdt och polisprefekten Carlier begärt
afsked, emedan hvarken han eller ministrarne vågade, såsom
Bonaparte ville, bidraga till upphäfvande af vallagen af 31
Maj och allmänna valrättens återinförande. Journal des
Dé-bats kallade detta "mer än ministerkris, politisk kris i
vidsträcktaste bemärkelse", berömde ministrarne för deras
ståndaktighet, och tycktes frukta att Bonaparte ämnade nu kasta
sig i vensterns och socialismens armar: -men af alla de äf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
