- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken om mina samtida personer och händelser efter 1815 / Sjunde delen. Svenska neutraliteten och novembertraktaten under Krinkriget, samt farorna från Varangerfjorden, 1853-1856 /
141

(1870-1874) [MARC] Author: Johan Carl Hellberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

141

ska regeringen varit en förtjenst eller en försumlighet, ett
nytt prof af norsk sjelftillräcklighet eller sorglöshet. Huru
som helst, vågar förf. tro att konung Oscars
Novembertraktat, af så många okunniga eller halfkunniga svenskar och
norrmän kritiserad, skall både af norska och svenska
historien blifva godkänd, äfven om den icke skulle få evigt
bestånd. För norrmännen gäller att i tid besinna, i hvilka
förbindelser och behof deras land står till oss, som för deras
skull ådragit oss och med dem dela vådan af denna ryska
lystnad; och för oss svenskar är tiden inne att allvarligt
tänka på kraft och handlingsförmåga, både åt vester och
öster om det gäller. Norska tidningen Bergensposten, Jan.
1856, betviflade att största faran för Norge hotade från
Hvita hafvet och en sjövägen i landet inkastad armé, utan
ansåg vida mer betydelsefull y>den stora militärväg, som
Ryssland fullbordar genom Finland till norska och svenska
gränsenJ)

Men vi hafva också svenska arf, vi svenskar. Väl är
sannt att den en gång rykande svafvelsyran af forntida
traktater, ära och storhet, ryker knappast mer; ty som
Nicander säger:

tyst ligga fadren och sofva
fornsångernas ljud äro döfva,
ej duger att jemt se tillbaka:
lif heter att strida och vaka.

Men detta tycktes man ock, Gudskelof, inse uti
Bondeståndet vid riksdagen 1856, en af de sista, som ännu egde
ett bondestånd. Uti det ståndets plenum, den 29 November,
fick man höra t. ex. af Östman: ))det enda, som fattas oss,
är anförare, men folk hafva vi nog», ehuru han tillade sig
tro att »ej vore något Damoclessvärd att befara, ty förbundet
med vestmakterna gör oss säkra derför;» af Mengel: att
»allt hvad man försummar för eget försvar, kommer
Ryssland till godo,» och att han »hvarken trodde på den talaren,
som gått i borgen för att Ryssen icke kommer, ej heller
på den, som sagt att vi ej skulle kunna försvara oss för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:19:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjcminnet/7/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free