Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
ningen anmärkte att tio år förflutit, sedan denne Oscar såsom
konung uppsteg på Sveriges urgamla thron, och påminte
om de många rika förhoppningar, som 1844 fästat sig vid
denna tilldragelse, samt slutade sin notis med de enkla
orden: »Gud beskydde Konungen, Hans Ätt och Hans Riken!»
— smattrade en okänds jubeltrumpet igenom rasslet af
Krimkrigets buller så:
Se, svarta åskmoln nu sig skocka för vår syn
och hota med sin blixt att våra hyddor tända;
men mellan åskors hot stå Carlarne i skyn
och ned till Svea land förklaradt ögat vända,
och Svensken drar sitt svärd! Hans senor bli af stål!
Uti ett enda språng når Lejonet sitt mål —
drag in din klo, du Örn, och tänk på gamla Nar va!
Gif oss ett tecken blott, Carl Johans ende Son!
Yi gå hvarthän Du vill, att Dig och land försvara.
Yi veta att Du är om Sveriges ära mån,
och den en niding är, som annat djerfs förklara!
Yi offre allt för Dig, Din Ätt och för vår Nord!
En mera älskad kung ej finnes på vår jord,
välsignad vare Du i alla dina dagar!
Nära trettio år efter det omnämnda fadderskapet fick
Carl Johan gunga på sina knän sin äldste sonson,
sedermera konungen Carl den femtonde, och den treårige gossen
uraktlät icke att göra sig till godo farfadrens förtjusning
genom barnslig ysterhet. På Rosendal fick han stundom
ropa till sig en af de postande gardisterne för att leka
gevärsexercice med denne, och efter slutade öfningar lät
vanligen någon af de uppvaktande ge’ karlen en sup för
besväret. Så lärde sig småningom den blifvande konungen
att föra befäl, invid farfars knän eller tröskel/ Men när
man flyttat åter in till staden, stodo vaktposter ne icke mer
så nära intill de inre boniagsrummen, och lilla prinsen
sökte en dag fåfängt, ganska missmodig, efter en »karl»
att kommendera. Farfar erbjöd sig sjelf, men prinsen
tyckte i början ej om förslaget, ty: »farfar har ju inte ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
