- Project Runeberg -  Ur minnet och dagboken om mina samtida personer och händelser efter 1815 / Nionde delen. Kronprinsen regent - Carl XV konung. Tiers-état och foilktribuner, 1857-1860 /
156

(1870-1874) [MARC] Author: Johan Carl Hellberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156

Sveriges och Norges throner, den 28 Sept. kröntes De i
Stockholms storkyrka (Mina Samtida II: 26—28), men i Norge
kröntes de aldrig.

Om det djupa allvar och den känsla af sitt höga ansvar,
hvarmed Oscar trädde skuldrau under regeringsbördan, talade
man redan på den aldraförsta tiden, dä i det allmänna
förspordes, huru omsorgsfullt han undersökte och profvade innan
han beslöt; huru ban tog till sig handlingarne i vigtigare mål,
för att sjelf genomläsa dem, redan frän klockan 4 på
morgnarne; huru i nästan alla de frågor, i hvilka han sjelf tog
initiativet — och han tyckte icke om att någon annan tog
det — ådagalade ett för det humana, det rätta och sanna
uppriktigt böjdt hjerta; huru svårt han hade att förröå sig till
underskrift af dödsdomar, huru omsorgsfullt han afböjde allt
som kunde få utseende af gunstlingsinflytande o. s. v. Att han
i början af sin regering var mera benägen för tidens
frihetssträfvanden, än en konung i längden kan förblifva om han vill
förblifva konung, ådrog honom först missbelåtenhet af de
varsammare och längre fram, när han sjelf drog sig i försigtighet
•tillbaka, missnöje af dem som i honom hoppats en nolla eller ett,
passivt instrument för den s. k. friheten. Men att han med
redligt uppsåt gick till verket och utförde det så godt som han
förstod, bör ingen kunna neka på bans döda mull. Under dessa
mödor och omsorger njöt han och älskade den renaste af
all jordisk lycka, fämiljelifvets: der fann han om
aftnarne vederqvickelse efter arbetet, fristad i stormen. Hans
andre sons, prins Gustafs, död gaf honom sjelf den första
dödsstöten, såsom vi förut berättat (Mina Samtida VI: 129—133).
Sedan ban, efter den våldsamma och långsamma typhus, som
kort efter sonens död förde honom sjelf till grafvens rand,
ånyo återtagit riksstyrelsen, anlitade han allt för starkt, snarare
än att spara, de nyss så brutna krafterna; angrep med större
ifver än någonsin de arbeten, till hvilka han kände sig kallad
och offrade åt dem icke blott dagens men ofta äfven nattens
stunder, liksom hade han kännt att den föresatta tiden tor
hans jordiska verksamhet snart skulle tilländagå. Och han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:20:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjcminnet/9/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free