Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. VII. Flykten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap. VII.
Flykten.
Carl Frisks förbättring fortskred med säkra steg.
Två dagar efter jungfru Fridas besök i klostret, var
all yrsel borta och den sjuke krigaren låg hela dagen vaken
och vid full sans; men han kunde ännu ej lämna sängen, ty
ett af såren var mycket svårläkt och började blöda, så snart
han gjorde en mera häftig rörelse.
Frida och Mina voro ständigt inne hos honom, åtminstone
en af dem och den sjuke njöt af att se den vackra flickan,
hvilken lik en fridens ande sväfvade kring hans läger och vår-
dade honom på ett rörande ömt sätt.
Han talade nu obehindradt och utan ansträngning.
- Hvad heter du, flicka? sporde han.
- Frida Meijer!
- Frida! Det namnet tyder på frid, liksom hela din va-
relse synes vara omsväfvad af frid. - Tack flicka, för att du
gifvit mig lifvet åter. Länge skall kungen inte behöfva vänta
på mig. - Finnas mina vapen här?
- Ja, ett stort svärd, tungt och rostigt, hängde vid er sida,
när ni fördes hit. Det förvaras nu i garderoben.
- Gif hit det flicka, att jag må få se på det. - Tungt,
säger du - ja för dina fina lemmar är det tungt - rostigt -
jo, jo! Klingan har badat sig i mer än en papists blod!
- Tala inte så!
- Hvarför det? Lika många rostfläckar, som svärds-
klingan äger, lika många äretecken har jag! Ja, hvarje blod-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
