Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIII. Klosterrofvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos hästarna, beredda att vid första kallelse hasta i ni klostret,
sin unge anförare och sina kamrater till hjälp.
Garl Frisk mötte i korsgången en procession af munkar
i långa kåpor och med kapuschongerna dragna öfver sina
hufvuden.
Hållande krusifix framför sig, anropade de svenskarne om
nåd och bådo, att klostrets helgd inte skulle störas, under det
att inifrån klostret hördes sjungas en koral af starka och inte
så litet rostiga mansröster.
Carl Frisk studsade tillbaka. Det var honom motbjudande
att öfva våld på munkarna och han gjorde tecken åt sina man
att vara stilla, samt sade åt munkarne:
- Vi komma ej som röfvare eller tempelskändare; men
oss synes det, som om denna byggnad snarare borde betraktas
som en fästning än som ett kloster, alldenstund I hafven intagit
kejserlig garnison inom edra murar.
- Nådige herre, sade den af munkarna, hvilken tycktes
vara öfverhufvud för de öfriga. Vi fattiga Guds män hafva
inga andra vapen än Kristi kors och vi måste vika, då beväpnade
män tränga in i vår helgade boning, där blodsutgjutelse,
kif och strid ej få vara, men där vi lefva vårt stilla lif afskilda
från världen i bön och fasta. De kejserliga soldaterna hafva
med våld trängt hit in.
- Visste jag blott, om jag kunde tro er!
- Nådige herre! I ären ej af samma trosbekännelse
som vi. Men I låten dock tala vid er, hvilket ej de
kejserliga soldaterna gjorde. De pockade på att bli insläppta
och hotade att rasera denna heliga boning, om deras fordran
ej blefve uppfylld. - Hvad skulle vi göra? - Vi måste öppna
våra portar för dem. - Nådige herre! I och ert folk aren
kättare; men I ären goda människor och viljen I gästa oss
och skydda oss mot öfvervåld af ogudaktiga sällar, så äro vi
villiga att upplåta våra lediga celler åt eder till tillfällig bostad.
- Vi våga tro, att detta tillbud mera tyder på frid än på strid.
Carl Frisk blef eftertänksam.
Då sade en af hans män:
- Tro inte munken! Ser jag inte orätt, så skymtar en
svärdsudd fram under hans kaftan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
