Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIV. Vid lägerelden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 187 -
på Dorigene med förställd uppsyn och sade slutligen, att hon
talat med vett och urskiljning,
- Han sökte sedan att locka henne genom smicker.
- Hans löften hade inga gränser.
- Han utöste både eder, suckar och böner.
- Han välsignade det lyckliga ögonblick, som böjt hen-
nes sinne efter hans önskan samt sökte att få trycka henne i
sina armar.
- Men hon bad honom icke bjuda till att komma henne
närmare.
- Basilisk? ropade hon. Vänd bort från mig dina ögon,
ty jag vämjes vid deras giftiga eld. Jag erkänner både min
mans och mitt lif såsom skänkta af dig; men äskar du betal-
ning för dessa skänker? - Måste vår skuld godtgöras med
förlust af heder och ära? Är detta den gråtande, kärlekssjuke
veklingen, den man, som med sitt svärd skyddar det stora
Rom? - O, mäktiga kärlek! Du säges vara en gudomlighet;
men om det är sant, så tyckes mig, du kunde harva fått en
bättre afpassad dåre att gäckas med.
– Jag trodde, ni var kommen för att fullborda min ön-
skan, sade Martius. Det blifver således intet brott, om jag
emottager, hvad ni erbjuder. Kom därför och dröj icke. En
minuts uppskof af kärlek är en af de största dårskaper, som
kan tänkas.
- Vänta, vilddjur! sade Dorigene. Du är värre, onatur-
ligare än ödemarkens rasande odjur. Jag trodde, att din hug-
stora själ skulle vämjas, då heder och ära på ett så nedrigt
sätt uppoffras. Men då jag ser, att din trånad genom allt
förnuftigt bemödande inte kan stäfjas, så måste jag för din
skull uppoffra mitt lif. - Nedriga själ! Se denna dolk! Med
denna skall jag göra slut på mitt lif för din skull; - men
mitt kyska namn skall lefva hos eftervärlden!
- Håll I ropade Martius. - Lef, lef du ängel af ditt kön!
- Du har varit mig en klar spegel, i hvilken jag ser alla
mina fel. Jag blyges nu därvid, och bedyrar att" aldrig mer
förtörna dig med ord eller gärningar. - Se, Dorigene! Martius
knäböjer inför dig och ber om förlåtelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
