Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XV. Förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 203 -
Herres hand? Det är då möjligt, att en människa vill så
djupt förnedra sig för människor och Gud, vill störta sig själf
i föraktets afgrund, ur hvilken ingen räddning i evighet finnes?
- Bestjäl din nästa, stick hans gård i brand, skäncja oskulden,
döda din broder! Det finns straff därför, det finns försoning
och tidens slöja faller småningom mörk däröfver och sänker
brottet uti glömskans natt. - Men förrädaren kan ej få sitt
brott försonadt. Han sänker dolken i hederns, i manna-
hederns bröst; millioner blöda för samma stöt! . . . Ett gräsligt
rop om hämnd mot honom höjer sig från släkte till släkte och
tidens slöja, hur tätt den veckas, kan inte dölja den blodfläck,
som suddlat henne, det hemska vittnet om förrädarens dåd!
Han talade i högsint, ädel vrede och en dyster stämning
efterträdde det glada sorlet. Alla syntes betryckta och dystra.
Blott kapten von Creutz’ ögon blixtrade af en vild glädje, hvar-
till emellertid de öfriga ej lade märke, alldenstund allas blickar
skiftesvis föllo på löjtnant Werner och grefve Brahe, hvilken
åter läste brefvet, hvarefter han sade nästan för sig själf:
- Jag måste tro ... och likväl är det mig svårt att göra
det! ... Dock: undersökning måste ske!
Högt sade han:
- Löjtnant Werner träder i arrest och bevakas noga, till
dess att jag ger vidare order därom!
Han gick, följd af officerarne; soldaterna skildes åt och
endast vakten, som skulle föra löjtnant Werner i arrest, stan-
nade kring honom, hvilken stod liksom fastnaglad vid jorden,
- De gå! sade han. Alla förkasta och förskjuta mig.-
Ibland dessa tappre män finns det inte en enda, som äger
mod att tvifla på, att jag begått ett brott, för hvilket, synes
det mig, själfva klipporna borde rysa. - Grymma nesa! -
Hvilket djäfvulskt svek har kunnat förmå förblinda de ädlaste
män till denna rysansvärda grad! - Himmel! Hvilket okändt
brott har jag kunnat begå, för hvilket jag så rysligt skall straf-
fas? - Har då Gud öfvergifvit mig? - Nej! Mitt hjärta
slår lugnt som förr och jag skall känna mig fri i själfva fån-
genskapen. - Dock, hvilket grufligt öde skall väl träffa mig?...
Maria... O, min Gud, skall äfven hon tvifla på mitt hjärta?...
Skall äfven hon tro den svarta saga, som man diktat om mig!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
