- Project Runeberg -  Hjeltekonungen. Historisk roman från 30-åriga kriget /
208

(1906) Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman - Tema: War
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XV. Förrädaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

- 208 -

- De ropa efter rof, sade Rapp.

- Fy tusan! Jag börjar bli hemsk till sinnet. Det här
är värre än att stå i västra elden.

- Du är väl inte spökrädd, kamrat?

- Åhnej . . . Men det sägs, att kulor och krut inte bita
på spöken.

- Prat! Gastarnes klor bita nog inte på dig heller.

- Förbaskadt mörkt denna natt. Luften är så kvaf.
Vi få ett Herrans väder, hvad det lider.

- Ja, jag har hört åskan mullra och det börjar falla en
eller annan tung regndroppe . . . Kom! låt oss gå åt denna sida.

- Tyst! . . . Jag hörde något prassel, hviskade Hurtig.
De lyssnade båda.

- Ja, sade Rapp’, det är någon, som kommer . . . Låtom
oss sakta smyga oss undan och dölja oss bakom de där bu-
skar ne ...

Kort efter sedan de båda soldaterna gömt sig, kom kapten
von Creutz fram ur ett buskage och såg sig omkring.

- Här är mötesplatsen, sade han för sig själf. Här är
stenen och där de där buskarna. Jag har inte misstagit mig.

Han satte sig ned att vänta under en tät trädkrona, hvilken
gaf något skydd mot det häftiga åskregn, som de dystra molnen
började urladda sig, på samma gång som blixtar och knallar
började och blefvo allt tätare och starkare.

- Han väntar visst någon, hviskade Rapp till Hurtig.
Denne tecknade ett jakande svar.

Kapten von Creutz vände och vred på sig och syntes
otålig, hvilket han äfven var.

- Det är långt lidet på natten, sade han för sig själf.
Mig tycks, att han borde hunnit hit nu. - Det är inte vidare
nöje att vara här allena.

Han spejade oupphörligen åt ett håll, men kunde inte
finna någon, och slutligen lutade han sig mot trädstammen
och försjönk i tankar.

Låtom oss läsa i hans inre.

- Alltså skall jag inom kort ha nått mitt mål, tänkte
han, och jag skall njuta fröjderna af min seger i lyckans sköte,
glömma nöd och sorger och i min stolta, sköna fånges, jungfru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:20:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hjelteko/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free