Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XVI. Förrädaren afslöjas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 216 -
mig inte ändå, hvilket du kunde ha skäl att göra. Du är en
ädel kvinna, kära Karin.
- Tala inte så, herr baron, inföll Karin. Er mildhet
skär mig i hjärtat och samlar glödande kol på mitt hufvud.
- Det är jag, blott jag själf, som är skulden till de svåra
sorger, som öfvergått mig.
Hon började gråta och hon kunde inte längre trösta, utan
behöfde själf tröst.
- Du milde Gud, hvar kan Annchen vara I Hvem
röfvade bort min Maria!
- Att inte Jakob kommer! inföll baronen. Jag måste
hem till mitt Zauberfels och anmäla saken för general Wolffs-
sohn samt anhålla om hjälp vid sökandet efter flickorna. -
Kan han inte lämna hjälp, så ger jag mig af till Werben och
bönfaller hos konungen af Sverige om hjälp. - Han är mild
och ädel och skall inte neka mig några man till hjälp. -
Träffade jag blott Werner, skulle jag bedja honom bistå mig.
Och kapten von Creutz, hvilken njutit gästfrihet i mitt hus
och där vårdats af Maria, borde kunna intresseras i denna sak.
- Helt visst ha flickorna blifvit bortsnappade af kejserliga
soldater . . . Jag skall bjuda hederlig lösen för dem . . . Tilly
kan inte vara så grym, att han inte straffar dem af sina män,
som nedlåta sig till kvinnorån.
- Besynnerligt var det emellertid med Annchen, inföll
mor Karin.
- Ja, mycket eget. Hon var ju hemma på kvällen?
- Ja det var hon visst. Vi gingo till sängs båda i hvar-
dagligdagsstugan med sorg i våra hjärtan och böner på våra
läppar. - Men morgonen därpå, det vill säga i går morgse,
var hennes bädd tom, när jag vaknade . . . Hon var inte i
stugan, inte utanför densamma och inte ett spår har man
kunnat finna efter henne . . . Här stå ännu de blommor, som
hon sist, med hjärtat klappande af hopp och glädje, plockade
på ängen. De börja vissna och skola snart falla af.
Hon visade på några blommor, som blifvit ställda i vat-
ten i fönstret, hvarefter hon hastigt gick ut i hvardagsstugan
för att dölja sina tårar för baronen, som blef ensam med sina
dystra tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
