Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXIII. Konung Gustaf Adolfs sista afsked från drottning Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 576 -
uppfylla konungens önskan och uttryckte sitt hopp, att den
högste måtte nu som dittills hålla sin skyddande hand öfver
hans majestäts företag och lif.
Konungen vände sig nu till sin drottning och slöt henne
ömt till sitt bröst, sägande:
- Dyra maka! Må Gud städse vara ditt beskydd I Vi
skola återse hvarandra, måhända icke i detta förgängliga lif,
men en gång förr eller senare i den eviga sällhetens land!
Han tryckte sina läppar mot hennes panna. Hon var för
rörd för att kunna svara något utan klamrade sig i stället fast
vid honom.
Med mildt våld öppnade konungen då hennes famn och
skyndade fram till sin häst, hvilken han besteg samt red ur
Erfurt, följd af hela sin krigsstyrka.
Detta var sista gången, Maria Eleonora fick lyssna till sin
gemåls stämma och känna hans hjärta slå mot sitt.
Det torde här vara på sin plats att yttra några ord om
drottning Maria Eleonora, och vi följa därvid den biografi, som
finnes intagen i »Anteckningar om Svenska kvinnor».
»Om denna drottning, liksom om alla högt uppsatta och
mycket framstående personer, hafva ofta och skola ofta blifva
olika och hvarandra motsägande omständigheter fällda. Somliga
kasta en mörk skugga af klander och förkastelse öfver Maria
Eleonoras bild för hennes nyckfullhets och häftighets skull, för
den efterhängsna, nästan vansinniga kärlek, hvarmed hon mera
plågade än gladde sin kungliga gemål, för hennes brist på
moderlighet mot; sitt enda barn, för hennes teatraliska sätt att
sörja som änka, för hennes aldrig öfvervunna ovilja mot
Sverige o. s. v.
Andra åter - vilja ursäkta hennes besynnerliga lynne så-
som medfödt och ej i barndomen stäfjadt och herjnes ringa
tycke för vårt land vilja de helt och hållet skylla på riks-
kansleren Axel Oxenstjerna, som från början säges varit henne
gramse. Svårt är ock att rätt bedöma vissa karakterer; själfva
historien tvekar, då hon skall uppfatta och återgifva dem, och
valet mellan mörka och ljusa färger till deras bilders framstäl-
lande är henne stundom ganska brydsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
