Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap. XXXVII.
När konungen stupat.
Vid den mönstring, som hertig Bernhard af Weimar kort
efter slaget vid Lützen höll i Weissenfels med den segrande
hären, befunno sig 8,000 man till fots och 4,000 man till häst
i stridbart skick.
Denna här bestod nästan uteslutande af tyskar och
regementscheferna uppdrogo åt hertig Bernhard att antaga sig
öfverbefälet öfver densamma.
Hertigen bröt också genast upp för att förfölja Wallensteins
armé, som anträdt återmarschen mot Böhmen.
Hertigen uppmanade sachsiska hären att därvid biträda;
men Arnim vägrade på grund af kurfurstens befallning och
inskränkte sig till att belägra slottet i Leipzig.
Hertig Bernhard erhöll emellertid en förstärkning af 4,000
man, under hertig Georg af Braunschweig-Limeburg och anryckte
mot Chemnitz, som de kejserliga till en början försvarade, men
sedan öfvergåfvo.
På juldagen kapitulerade Zwickau.
Vid nyåret ankom befallnig från Oxenstjerna om härens
delning, i det att han sände Kniephausen till Neder-Sachsen
och hertigen själf till Franken att operera gemensamt med
Horn, som stod vid Donua.
Samtidigt drog rikskansleren alla infödda svenska trupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
