Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 63i -
Han var icke fältherre och kunde således icke i denna
egenskap hålla arméerna i ovillkorligt beroende och de med
Sverige förbundna tyska furstarnes ofta obefogade eller hän-
synslösa anspråk, hvilka konungen allt efter omständigheterna
kunnat besvara med uppmuntrande ord eller med stränghet
afvisa - dessa anspråk måste Axel Oxenstjerna faktiskt tillfred-
ställa för att kunna bibehålla dem som Sveriges bundsförvanter.
De protestantiska furstarne voro naturligtvis efter konun-
gens bortgång mera än någonsin fallna för att handla på egen
hand, till följd hvaraf krafterna skulle splittras och faran växa,
isynnerhet som modet eller rättare sagdt öfvermodet steg ytter-
ligt efter slaget vid Liitzen.
Oxenstjerna hade icke för sig det anseende af själfför-
värfvade segrar, som talade för konungen, och han syntes
därför med långt mindre befogad egenmäktighet än denne
förfoga öfver Tysklands angelägenheter, dess länder och städer.
Detta väckte missnöje.
Men han var utrustad med en oinskränkt fullmakt af
svenska kronan; och svenska eller af Sverige besoldade arméer
innehade nära två tredjedelar af Tyskland.
Han var således en man, till hvilken de tyska furstarne
voro hänvisade, om de ville vidhålla förbundet med Sverige.
De knotade visserligen, att det gick något för långt, då
en svensk adelsman i en fem- eller sexårig flickas namn upp-
trädde som herre öfver Tyskland; men det var en verklighet,
som man med eller mot sin vilja måste finna sig i.
Axel Oxenstjerna var också den man, som visste att från
den position, han erhållit, genomdrifva, hvad han för sitt
fädernesland och den stora stridens lyckliga utgång kunde finna
mest gagnande.
Härvid var det äfven till fördel för honom, att Wallenstein
efter slaget vid Liitzen drog sig tillbaka till Böhmen, där han
lät sin illa medfarna här gå i vinterkvarter och förblef för någon
tid helt och hållet overksam.
Den svenske konungens död var i och för sig en seger,
hvaraf han gjorde sig berömmelse, men han tillstyrkte likväl
kejsaren att ingå fred, emedan han icke trodde sig kunna eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
