Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXVII. När konungen stupat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 633 -
Till en början föreföllo dagliga tvister, närda af afurid och
motvilja mot Sverige, om de villkor, som Oxenstjerna uppställt.
Åberopande det faktum, att de fyra kretsarne redan stridt
och fortfarande ämnade strida mot kejsaren, fordrade han, att
de, för att undvika skenet af uppror, borde förklara kejsaren krig.
Fruktan för Wallenstein och hans här och en ännu åter-
stående känsla för det kejserliga majestätets helgd kom dem
att rygga för en sådan brytning och mötet gaf sitt beslut formen
af ett förbund mellan Sverige och de fyra kretsarne till skydd
för Tysklands fria författning och protestanternas rättigheter.
För detta ändamål inrymdes högsta ledningen åt Sverige;
och dess ombud, rikskansleren Axel Oxenstjerna, valdes till
förbundets direktor och ordförande i dess »concilium formatum»
eller verkställande råd, bestående af valda ombud från samtliga
staterna.
Dessa förbundo sig tillika att underhålla en krigsstyrka af
60,000 man samt medverka till ett passande skadestånd åt
Sverige vid en slutlig fred, hvilken ingen stat särskildt utan
alla samfäldt borde ingå.
Äfven nedersachsiska kretsar och Schlesien anslöto sig
sedermera till förbundet
Då detta var gjordt, började man mot Oxenstjernas vilja
debattera frågan om Sveriges skadestånd, ehuru han uttryckligen
önskade, att därmed måtte anstå till de en gång blifvande freds-
underhandlingarne.
Man trodde sig af Gustaf Adolfs anordningar i Pommern
kunna antaga, det denne hade ämnat behålla detta hertigdöme;
och den pietet, Axel Oxenstjerna redan visat för sin hänsofne
konungs och väns afsikter, lät förmoda, det denne icke skulle
afstå därifrån.
Men Brandenburg, som ägde gamla och lagliga anspråk
på detta land, protesterade däremot och understöddes af de
flesta norra staterna, hvilka fruktade Sveriges beständiga framtida
grannskap.
De föreslogo därför, att de katolska stiften i Franken och
Neder-rehn skulle afträdas till Sverige.
Men en så aflägsen besittning föreföll Oxenstjerna alltför
betänklig.
Hjeltekonungen* 80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
