Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXIX. I Värend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Minsann står inte morsgumman spritt lefvande i förstudörren
med sin röd- hvit- och blåspräckliga hufvudduk på sig!
— Å, Carl, är det din mor?
— Det är det! Det är en dundergumma, må du tro!
Precis lika dan ser hon ut nu, som när jag gaf mig ut i kriget!
— Hallå där borta, gumma!
— Hvem är det? svarade gumman.
— Gud signe er, mor! Det är er Carl, som kommer hem
från kriget!
— Jesus Guds son! Drif inte gäck med mig, gamla stackare!
Min Carl är en simpel soldat och inte en sådan där fin officer.
Sina lemmar har han i behåll också! Gå er väg, om ni inte
har något annat att göra än att drifva gäck med gammalt folk,
och det på Herrens sabbat till.
— Nu högg du i sten, morsgumman min! Din Carl gick
ut som rekryt, men kommer hem som ryttmästare! Stora
famnen, mor! sade han och stannade nedanför trappan samt
bredde ut sina armar.
— Herre Gud! Är det verkligen du, min välsignade
gosse! utropade gumman och hastade ned på gården samt slog
armarne om sin sons hals samt grät af lycka att ha honom åter.
Efter första öfverraskningen och glädjen höjde hon sitt
hufvud och ropade:
— Far! Far!
— Ja, hvad är det? svarade en karlröst inifrån stugan.
Är det någon ormrackare, som jag skall slå ihjäl åt dig, gumma?
— Nej, far! ropade Carl.
— Hvad i hela världen, är Carl hemma! utropade gubben
och skyndade ut ur stugan, följd af en kraftigt bygd flicka. —
Det var Elsa på Björnamo, hvilken denna dag inte gått i kyrkan,
utan i stället gått in till de gamla på Furuby, för att höra
efter, om de hört något från Carl, ty från Helge hade det inte
kommit några underrättelser på nära två år, hvarken till Björnamo
eller till Kårestad.
Man tog därför för gifvit, att båda stupat.
Nu blef det nya hälsningar.
— Gud signe dig, kära min gosse, sade gumman pustande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
