Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XXXIX. I Värend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frida, som på slagfältet, invid kvarngrafven, hade ett
marketenteritält, hvilket kungen gifvit henne.
— Han dog i mina armar, sade Frida. Han var länge
stum, men i dödsminuten såg han upp på mig och sade:
— Elsa! — Kungen!
— Och så var det slut?
— Ja! hviskade Frida.
Elsa aftorkade en tår, hvarefter hon såg upp mot den blåa
hösthimmeln och sade med enkel värdighet:
— Hellre må min outsägligt älskade Helge lefva hos mig
som ett ädelt minne, än att jag skulle vilja se honom här, om
han räddat sitt lif genom en neslig flykt. Jag skall veta att hedra
hans minne!
Hon slöt sig till Fridas bröst och grät ymniga tårar,
gumman knäppte andäktigt sina händer och Carl Frisk samt
hans far blottade sina hufvuden lika mycket af aktning för den
ädla värendsflickans sorg, som för den tappre smålandsryttarens
minne.
— SLUT —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
