Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hurry hade rätt väl skildrat platsen. De höga stränderna
lågo omkring hundra fot från hvarandra, men på den västra sidan
utsköt en udde så långt att flodens bredd förminskades till
hälften däraf. Då buskar växte långt ut i vattnet och åldriga furor
sträckte sina grenar öfver detsamma, kunde man nästan icke
upptäcka en öppning på kusten som röjde dess utlopp. Då
kanoten långsamt gled med strömmen, kom den in under ett hvalf
af täta träd, genom hvilka solljuset blott svagt förmådde tränga,
så att de båda männen i kanoten seglade fram i en egendomlig
halfskymning.
— Det är ett präktigt gömställe detta, hviskade Hurry.
Den gamle Tom har bestämdt dolt sig här med sin »Ark» och vi
skola nu blott försöka finna honom.
— Men vattnet tyckes mig vara allt för smalt för att ett
fartyg af någon vidare storlek skulle kunna komma in här,
svarade Hjortdödaren. Nu är det ju knappast plats nog för vår
kanot.
Hurry log, vid detta kamratens yttrande utan att dock
svara på detsamma.
Men knappast voro de komna förbi den ofvan omtalade
udden förrän kanoten kom in i en visserligen ej så bred men djup
flod och de befunno sig under ett löftak af uråldriga ekar och
bokar. Äfven här växte buskarna tätt invid stränderna. Floden
ägde dock en minst tjugo fot bred segelränna, i hvilken
kanoten gled fram med stor hastighet.
De hade redan drifvit med floden ett tämligen långt stycke
utan att hafva varseblifvit »Arken», då Hurry plötsligt grep
fått i en buske och på så sätt stannade den lätta kanoten.
— Där är verkligen den gamle gossen, hviskade han
småleende, där står han i dy och vatten ända till knäna för att tillse
sina fällor och fiskedon. Och ändå kan man icke upptäcka
»Arken». Gud vet hvar den hurtiga Judith är nu. Förmodligen står
hon vid en källa och speglar sig i den.
— Du hyser visst icke rättvisa tankar om den unga flickan,
Hurry, svarade Hjortdödaren. Judith är säkerligen hemma och
sköter hushållet för sin far, under det han vadar i dy och vatten
och arbetar för henne.
— Det var verkligen glädjande att en gång få höra sanningen
uttalas af en man, ropade i detta ögonblick helt oförmodadt
en mild kvinlig röst så nära invid kanoten, att de båda männen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
