Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nå, då tillhör den en fiende, och vi få icke dröja en enda
minut längre, sade Hutter bekymrad. Det är blott en timme
kvar till nattens inbrott och innan dess måste vi vara i det fria.
Ha ni icke för en half timmes tid sedan hört knallen af ett skott?
— Jo, gamle vän, svarade Hutter, hvilken nu till fullo
insåg huru obetänksamt han handlat, det ha vi, men det var dess
värre jag själf, som affyrade skottet.
— Då gjorde du dig skyldig till ett stort fel, sade Hutter.
Men det tjänar ingenting till att kasta bort tiden med
förebråelser, ty vi kunna använda den bättre. Jag har icke sökt skydd
här, utan att sörja för att »Arken» åter kan komma flott, och
om vi alla hjälpas åt skall det snart gå. Vid utloppet af sjön
ligger mitt ankare, och här är en tross, hvarmed vi kunna hala
oss dit. Jag har också ett slags vindspel, som kan underlätta
arbetet. Låt oss då strax taga itu med kraftiga tag för att om
möjligt bringa våra skalper i säkerhet!
De tre männen vidtogo oförtöfvadt sina förberedelser att
sätta pråmen i rörelse. På några minuter var den lätta
förtöjningen lossad, och den tunga båten blef långsamt halad ut ur
sitt gömställe. Så snart den var fri från buskar och grenar,
gled den med strömmen tätt förbi den västra stranden ut i
floden. Ingen ombord hörde grenarnes prassel, då kajutan sköt
fram under desamma, utan att de erforo en obehaglig känsla, ty
man kunde ju ej veta i hvilket ögonblick en dold, mordlysten
fiende kunde visa sig. Det dämpade solskenet, som sparsamt
trängde igenom det täta löftaket, bidrog ännu mera att öka
spänningen. Oaktadt solen ännu ej gått ned, upplyste dess
strålar dock icke längre dalen, och aftonens skuggor började
redan breda sig öfver alla föremål, under det allt som befann
sig i skogens halfmörker, blef ännu mera dunklare och otydligare.
»Arkens» rörelser stördes dock icke af något afbrott.
Under det männen ständigt halade i trossen, gled den sakta framåt,
och snart närmade den sig flodens mynning.
— Gud vare lof! utbrast Hurry; här är det åtminstone
ljust, så att vi kunna se våra fiender, ifall de befinna sig i
närheten.
— Det vore godt, om vi kunde det, brummade Hutter,
men det är just stranden på denna plats, som bäst lämpar sig
till gömställe, och här äro vi utsatta för den största faran. Judith
och Hetty, gå in i kajutan och akta er noga för att visa edra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
