Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansträngning kastade hon den ovälkomne gästen på hufvudet ut i
floden. Förgätande all fara böjde hon sig ned öfver relingen för
att se hur det gick med mannen, men i samma ögonblick greps
hon af Hjortdödaren och drogs af honom in i kajutan. De hade
knappast hunnit i säkerhet, förrän ett vildt krigsrop genljöd
genom skogen, skott knallade och kulor haglade omkring
båten. All fara var dock nu förbi, och så snart det första utbrottet
af vrede öfver missräkningen hade gått öfver, upphörde vildarne
med elden, emedan de insågo, att de slösade med sin ammunition
till ingen nytta. Hutter lättade ankar, och pråmen roddes så
långt ut i öppen sjö, att vildarne snart förlorade all lust att
tillfoga flyktingarna någon skada
Nu hölls rådslag på däck, i hvilket äfven Judith och Hetty
deltogo.
— Vi ha en stor fördel framför mingoerna, sade Hutter,
af att vi befinna oss på sjön, och att det icke finnes en enda
kanot här i trakten, hvars gömställe jag icke känner till. Det
finnas blott två, och de äro gömda så väl i ihåliga trädstammar,
att ingen indian någonsin skall kunna finna dem.
— Det är då alls icke säkert, sade Hjortdödaren. När
en mingo är ute på jakt efter skalper och byte, så behöfs det en
mycket tjock trädstam för att dölja en kanot för hans blickar.
— Hjortdödaren har rätt, utbrast Harry. Innan morgonen
hinner gry, skola de hundarna vädra kanoterna, och då
komma vi att bli försatta i en ganska obehaglig situation, gamle
Tom.
Hutter svarade ej. Han såg sig tyst omkring, betraktade
himlen, sjön och skogen och försjönk i djupa tankar. Till slut
sade han:
— Judith, det är sena kvällen, och våra vänner äro
säkerligen hungriga. Sätt fram litet mat till oss!
Så snart Judith var borta, vände Hutter sig till männen
och fortsatte:
— Jag måste ha flickorna härifrån, ty jag har något
särskildt att säga eder. Säg mig nu först och främst, om jag kan
fullkomligt lita på er?
— Det kan ni, Tom Hutter, hvad mig angår, sade
Hjortdödaren med bestämdhet. I detta fall kan ni lita på mig, som på
er själf, och jag skulle taga mycket fel, om Hurry icke vore af
samma mening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
