Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— På ett ganska enkelt sätt. Den låg för en minut sedan
ute på bryggan.
— Men hur har den kommit dit? Den kan icke gärna
ha fallit ned från luften. Förklara det, Hjortdödare, annars
måste vi tro att du, utan att behöfva det, vill skrämma folk, hvilka
för länge sedan skulle mistat sitt förstånd, såvida fruktan skulle
kunna jaga förståndet ur hufvudet på dem.
Hjortdödaren hade emellertid närmat sig ett fönster, från
hvilket han kastade en blick ut på den mörka vattenytan. Det
såg ut som om han var tillfredsställd med hvad han sett. Han
gick fram till Harry, tog träknippan i handen och betraktade
den uppmärksamt.
— Ja, sade han, det är en indiansk krigsförklaring, fastän
icke du, Hurry, kan begripa hur den har kommit hit. Vildarna
hafva nog låtit dig behålla din skalp, men som det tycks icke
dina öron, ty om så varit fallet skulle du nog ha hört
vattenskvalpet då den indianske öfverbringaren af densamma rodde
öfver på timmerflotten. Han hade till åliggande att kasta
denna knippe framför vår dörr och han ville därmed säga:
Sedan våra affärer med hvarandra nu äro afslutade, fatta vi
våra stridsklubbor och börja krigsspelet; med det första hugga
vi in på er.
— Stigmän, vargar! utropade Hurry. Räck mig bössan,
Judith! Jag vill dock gifva deras dagdrifvare till sändebud
ett svar, som skall vara honom mindre välbehagligt.
— Nej, nej, sade Hjortdödaren kallblodigt och vinkade
åt Judith att hon skulle sitta stilla; nej, icke i min närvaro!
Öfverbringaren rodde utan tvifvel hit till oss, visande ett
brinnande bloss, och därför skall ingen göra honom något ondt, så
länge jag kan förhindra det. I öfrigt är han nog för klok att
låta blosset brinna under sin hemfärd, hvadan vi utan att vinna
det allra minsta öda kulor och krut med att skjuta efter honom
i detta mörker.
— Det är sant, sade Hurry, i det han med bössan i handen
gick igenom rummet, men ännu ha vi användbara kanoter, och
ingen skall hindra mig att förfölja slyngeln och föra hans skalp
med mig tillbaka hit. Ju flera af dem, som tuktas i ungdomen,
ju färre af de tjutande ulfvarna komma sedan att genomströfva
skogarna.
De två unga flickorna, isynnerhet Judith, darrande af rädsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
