Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ut i vattnet för att komma sin kamrat till hjälp, och Hjortdödaren
nödgades nu gifva sig. Han gjorde det med en värdighet
som icke gaf hans hjältemodiga själfuppoffring efter.
Att lämna sjön och föra den unge jägaren bort till bålet
erfordrade blott några minuters tid. Ingen märkte under
striden kanoten, ehuru den ännu befann sig så nära stranden, att
Chingachgook och hans älskade tydligt hörde hvarje ord som
yttrades inne på land.
Då hela irokesertruppen lämnat platsen, fortsatte några af
vildarne, att söka efter Wah längs sjöstranden, men de flesta
återvände, som sagdt, till bålet. Först här kunde Hjortdödarens
motståndare, hvilken var halfkväfd af jägarens fasta grepp
omkring hans hals, åter obehindradt andas och komma så mycket
till besinning, att han kunde berätta, på hvilket sätt den
unga flickan blifvit bortförd. Nu var det dock för sent att
fortsätta förföljelsen, då delawaren redan för länge sedan styrt sin
kanot ut mot midten af sjön för att därifrån uppsöka »Arken.»
Då Hjortdödaren anländt till bålet, såg han sig omgifven af
åtta barska vildar, bland hvilka också hans gamle bekante
Rivenoak befann sig. Så snart denne sett fången i ansiktet, hviskade
han hemlighetsfullt några ord till sina kamrater, hvilka genast
uppgåfvo ett allmänt utrop af öfverraskning och glädje. De
hade erfarit, att den man som hade besegrat deras på den andra
sidan af sjön fallne vän, nu befann sig i deras händer och alltså
var prisgifven åt deras barmhärtighet eller hämndgirighet. Där
fanns dock tillika icke så liten beundran i de blickar, som
kastades på fången, en beundran, hvilken lika mycket gällde
hans nuvarande lugn och behärskning som hans tidigare utförda
bedrifter.
Hjortdödarens armar blefvo icke bundna, och han fick alltså
behålla det fria bruket af sina händer, sedan man dock först
försäkrat sig om hans knif. De enda försiktighetsmått, de ansågo
sig böra vidtaga, bestodo i oaflåtlig vaksamhet och i ett starkt
bastrep, som man hade bundit om hans ben, icke för att hindra
honom från att kunna röra sig, utan i stället för att hindra ett
möjligt försök till flykt genom ett hastigt språng. Detta sista
försiktighetsmått hade dock tagits först sedan man igenkänt
fången, och Hjortdödaren kände sig stolt öfver en sådan särskild
utmärkelse. Att man skulle binda honom medan krigarne sofvo,
därpå var han beredd, men att man band honom genast efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
